Naturligtvis..

Lördagskvällen bjöd på vindstilla, halvklart och -4-gradigt väder.. Borde väl vara ganska bra hoar-förhållanden för vårpigga ugglor, tyckte Per, jag och Eloise. Alltså tog vi bilen ut till skogarna västerut, strax utanför Boden.

Klockan var ca 18.30 och skymningen började sänka sig över sjön vi startade med att skida över..

Hård skare och isiga skoterspår.. Det var inte vinterns bästa skidföre men framåt gick det. Väl uppe i skogen stannade vi till ett antal gånger, lyssnade, spanade.. såg mindre och mindre eftersom det blev mörkare och mörkare.. och hörde..

..precis som förra gången: Ingenting.

Det isigt hårda underlaget gjorde att våra skidor förde ett rejält oväsen i den tysta skogen. Och terrängen var rejält kuperad med branta backar både uppför och nedför så efter drygt en timmes skidande tog vi dem av oss och fortsatte till fots, med skidorna på axeln. Det visade sig vara ett betydligt tystare, och faktiskt även ett mycket smidigare sätt att ta sig fram på. (Så länge vi höll oss på skoterspår, ute i skogen är snön mjuk och djup!)

Den här skogen kändes betydligt mer ugglevänlig än den Per och jag skidade genom förra gången. Och när vi förr passerat här med skoter har vi t.o.m. sett en uggleholk uppsatt i ett träd. Det borde ju tyda på att någon mer ugglekunnig än vi gissat på att dessa fåglar trivs i dessa marker..

Jag var helt säker på att åtminstone pärlugglan bara väntade på oss.. och skulle hoa så det ekade mellan tall- och granstammarna..

Men ack nej.

Helt sanslöst tyst var det.

Varje gång vi stannade hördes bara våra egna andetag.

Vid 21.30-tiden tog vi en rejält lång fikapaus uppe vid en skogskoja. Vilade benen och..

..lyssnade.

Vid det laget började Eloise bli rejält trött och både jag och Per kände att det inte var någon idé att fortsätta längre bort.

Vi vände tillbaka mot bilen, stannade på ännu fler ställen än på ditvägen.. och njöt av en härlig vårvinternatt! Riktigt fridfullt var det att sakta vandra fram genom skogen, över sjöar och myrar.. Stjärnklart, och tyst.

Vid 23.00 -tiden hade vi inte långt kvar till sjön vi startade skidfärden på.

Och då hördes det!

Ett ljud i skogen!

Långt, långt bort..

Men ett ljud!

Ett småkusligt skällande läte.. som verkade eka mellan bergsväggar..

En räv kom vi fram till.

Det fick trötta Eloise att verkligen piggna till. Och jag måste ju instämma i hennes konstaterande: Äntligen hände något!

Synd bara att den var väldigt långt borta. Nåja, ett djur i alla fall. Inte illa.

Därefter spurtade vi sista biten till bilen. Började spänna fast skidorna på takräcket..och vad händer?

Jo, en räv börjar skälla på motsatta stranden! Precis där vi nyss skidat förbi. Nu hördes den mycket tydligt.. och Eloise som just spänt fast säkerhetsbältet och lutat sig trött tillbaka i sätet, rusade ut.. och så stod vi länge där vid bilen och lyssnade på det nattliga ljudet som ekade över sjön.

Varför denna långa, slitsamma skidtur över stock och sten när skogens enda nattljud fanns vid bilen kan man ju undra så här efteråt..

Det är väl det som är tjusningen med naturen. Man vet aldrig vad som händer, och inte händer..

Idag blir det en lugn dag hemma. Det snöar ute och vi är lite trötta. Och Per har ont i foten.. Han stukade den lite i en vurpa i en av de isigaste backarna.

Solsken, nästan vindstilla, ett par plusgrader, hyfsat bra snöskoterföre.. och tjock is på sjön.

Det lockade ut Per, Oliver och mig på en pimplingstur.

Nästan hela dagen har vi varit ute. Timmarna går fort när man trivs!

Men..
Ingen fisk blev det.

Oliver i full koncentration: Maggots på!

Inte ens ett endaste litet napp bjöd abborrarna på.

Per i full koncentration: Nappa då!

Men en skön utflykt var det, helt klart.

Efter fisket: Oliver solar, Per gör upp eld.

Fågellivet ute vid sjön var mycket stillsamt denna dag:

Två korpar passerade ett par gånger, nyfiket cirklande ovanför vår eldplats.

En talltitas vårliga lockrop hördes från talldungen.

Likaså gjorde en blåmes sig hörd.

Större hackspett och en flock korsnäbbar flög förbi.

Det var vår söndag, det.

Min utsikt från liggunderlaget.

..ute i trädgården:
Var är våren?

Bara snö så långt ögat når..

Gråsiska

..och inga gröna knoppar i trädet..

Blåmes

Ja, var må den vara.. våren?

Sciurus vulgaris

Men solen skiner och det är några plusgrader. En sådan här morgon är det gott att vara..

Pilfink

..både pilfink och människa.

..landar i en grantopp nära mig.

Jag skyndar fram, riktar kameran uppåt, söker febrilt efter de små fåglarna bland grenar och barr, ser ingen av den tydligt i sökare, de har uppslukats av grenverket, eller.. jo, ibland skymtar ett huvud eller några stjärtfjädrar uppe i trädtoppen, men inte en enda av fåglarna visar sig tillräckligt länge för att jag ska få något bra foto..

Frustrerande!

Så nära för en gångs skull, men ändå helt omöjliga att se.

Trött i nacken och skakig i armarna blir man av att stå med kamera riktad rakt upp mot himlen i flera minuter.

Sänker den en kort sekund för att vila musklerna.. och för att kolla inställningarna..

..och POFF!

Hela flocken med ca 15 korsnäbbar bestämmer sig för att byta grantopp!

Just då.

Denna lördag började bra med paret nötväcka som sällskap utanför fönstret till frukostkaffet.

Den fortsatte lika bra, om inte t.o.m. lite, lite bättre, med en skygg, men hungrig gråspett till lunchfikat..

Försiktigt..

..smygande..

..ser maten..

Picus canus

"Våra" nötväckor är tillbaka!

Jag har inte sett dem på flera veckor.. och sist var det bara en ensam en som hämtade frön vid fågelbordet så jag har undrat i mitt stilla sinne om något hänt paret..

Men i morse hördes glada nötväckerop utanför fönstret!

Vad kul att de är tillbaka, välbehållna, båda två!

Frukost uppe i björken..

..känns som för ganska länge sedan.

I förrgår damp det ner en trevlig liten tidskrift i vår brevlåda, nämligen "Fåglar i Norrbotten". Det är Norrbottens Ornitologiska förening som delar ut den till sina medlemmar och det brukar finnas en hel del trevligt om fågellivet i dessa trakter i den.

Numret som kom ut nu heter "Fågelrapport 2006" och i den summeras alla arter som setts i Norrbotten under just året 2006.. Rapporten är kraftigt försenad denna gång, i vanliga fall brukar det inte dröja mer än ett år eller så innan den kommer ut. Därför var det lite extra spännande att backa nästan 2,5 år bakåt i tiden och läsa om allt som skådades här och då..

En tillbakablick:

2006 hade jag ännu inte startat denna blogg men Per och jag skådade fåglar då, precis som nu. Med den enda skillnaden att jag då inte hade bott här i Boden mer än lite drygt ett år så jag hittade knappt ut till fågelmarkerna. (Det gjorde inte Per heller eftersom han inte intresserat sig för sådant innan jag rusade in i hans liv med tubkikaren i högsta hugg..)

Gammelstadsviken visste jag var den låg. Dit hade jag nämligen varit en gång för flera år sedan när jag passerade Luleå under en bilresa upp till Pajala.

Så under de första vårarna gjorde Per och jag många turer till det fina fågeltornet i den viken.. och såg och hörde en hel del trevliga fåglar. Dvärgmåsarna som häckar där hör ännu till favoriterna, men även alla gråhakedoppingar, salskrakar, snatteränder m.fl. som skådats där har etsat fast sig i mitt minne.

Kvällen/natten den 6:e maj 2006 uppe i fågeltornet, minns vi dock lite extra bra..

Per och jag hade tillbringat hela den kvällen ute vid Gammelstadsviken, grillat korv, kokat kaffe och njutit av en fin vårkväll.

Tubkikaren stod uppställd uppe i fågeltornet och vi knallade upp dit med jämna mellanrum för att kolla läget..

När mörkret började lägga sig över viken, började vi packa ihop för att åka hemåt.
Vi gick båda två upp en sista gång i tornet för att hämta ner kikaren.. och blev stående där uppe för att njuta av den vackra natthimlen som ännu skiftade i orangerött vid horisonten.

Trastsången hade tystnat och det enda som hördes var regelbundet motorljud från alla bilarna som passerade på vägen bortanför viken.

Då hände det plötsligt:

Både jag och Per stelnade till, skärpte hörseln till max.. och sa exakt samtidigt:
-Rördrom!?

Vi tittade på varandra, lyssnade, och hörde det igen:
En rördrom som blåste sina "flaskljud" ute i vassruggen till höger om tornet.

Jag, nyinflyttad hit från Mälardalen, kände mig plötsligt som hemma, alltså " hemma" där söderut, vid Asköviken och Fysingen! Där har jag lyssnat på, och sett rördrom ett antal gånger.. men här uppe hade jag inte förväntat mig att få höra den!

Vi var båda lika förvånade, och glada, när vi begav oss hemåt.. (drygt en timme försenade..vi kunde ju inte slita oss från dromen!)

Väl hemma rapporterade vi på NOF:s hemsida vad vi hört där ute i vassen mitt i natten.. och döm om min förvåning när jag dagen efter får ett mail från NOF, där det gratuleras till det 9:e fyndet av rördrom i Norrbotten!

Fram till det datumet hade alltså bara 8 rördrommar observerats i hela, stora Norrbotten!
Nog för att vi visste att den var sällsynt på dessa breddgrader, men att det var så få ex av den hade vi ingen aning om.

Ett sådant roligt minne från 2006 har etsat sig fast för tid och evighet.. det kan jag lova.

Det blev en lång skidtur idag också, fast denna gång i dagsljus, vilket var betydligt enklare skidåkning än förra helgens nattliga tur genom den mörka skogen.

I dag åkte vi till Selets bruk. Och tur var att vi tog skidorna med, snödjupet upp över knähöjd gör det nästan omöjligt att ta sig fram om man inte väljer att hålla sig på skoterspår eller vägar..

Vi skidade ner efter Aleåns strand..

Men inge strömstare visade sig idag.

Däremot såg Per en hastig skymt av ett däggdjur som dök ner under iskanten.. Vi började spekulera om det kunde varit en bäver..dessa ska nämligen finnas på flera ställen vid ån. Vi spanade länge vid stranden men djuret dök inte upp flera gånger.

Men det visade sig finnas spår av bävrar på flera ställen längre ner efter ån..

Grova, stora träd låg fällda efter stranden..

Helt otroligt vilken skicklig gnagare djuret är.. och vilket jobb den lägger ner på varje trädstam. Jag har faktiskt aldrig tidigare sett så här grova träd fällda av bävrar.

Inga fågelmöten under dagens skidtur, alltså.. och tyvärr inte mycket fågelsång heller. Det enda som hördes under den flera timmar långa skidutflykten var grönfinkar, talgoxe, korsnäbbar, en korp och en kungsfågel.

Lite börjar man faktiskt längta efter vårfåglarnas konserter.. och skir grönska i björkdungarna.

..med charm.

Ibland får jag för mig att vissa fåglar anstränger sig lite extra utanför mitt köksfönster.

Som nötskrikan denna lördagsmorgon.

Jag stod med kameran beredd att fånga en hungrig talltita på bild.
Men, precis som i den välkända Kalle Anka-filmen som visas på julafton (den, där han ska fotografera de skönsjungande kolibrierna men zoomar in en annan fågel istället..) dyker något annat hela tiden upp i fokus.

En nötskrika.

Han sätter sig på samma gren där talltitan satt för en halv sekund sedan, rufsar till kalufsen, lutar huvudet lite sött på sned.. och ser faktiskt ut att le.

.. på skidor i nattmörkrer blev äntligen av under kvällen/natten till idag.

Efter middagen här hemma for Per och jag iväg, med skidor, flera lager kläder och med fika i ryggsäcken.
Kvällen var fin.. Stjärnklart, vindstilla.. och ganska kallt, ca -10 när vi for hemifrån.
När vi nådde gläntan där vi skulle starta skidåkningen var klockan 18.00 och skymning övergick lagom i nattmörker..

Det blev en skön, lång skidtur på över tre timmar.

Månskenet lyste upp så det blev inte helt mörkt.. Stjärnor i mängd på himlen.. och tyst som i graven.

Vi stannade upp med jämna mellanrum, lyssnade, drack lite kaffe, åt kakor..
Lyssnade igen.. och hörde..
..absolut ingenting.

Jag har ännu inte lyckats lära mig härma ugglor på ett acceptabelt sätt, men gjorde några försök med Pärlugglehoanden. Hest, i otakt, och säkerligen inte alls likt deras fina "pop-po-anden.."

Ingen uggla svarade.
Ingen uggla anföll.
Ingen uggla kände tydligen sitt revir hotat.
Ingen uggla verkade överhuvudtaget befinna sig i de skogar vi passerade igenom.

Under föregående års uggleturer har vi hört Pärlugglor i dessa marker.. så lite besviken blir man ju när inte ens den passar på att hoa just denna kväll.

Men, som alltid när man är ute på fågelskådning, är det ju själva upplevelsen och utflykten som är av värde.. Att inte se och höra fåglarna får man räkna med.
Så vi njöt av stillheten, månskenet och de vita vidderna, knarret under skidorna och all den friska luften.

Ett fint stjärnfall fick oss att stanna upp en god stund i en liten glänta.. Det var ett otroligt starkt lysande stjärnfall, ingen av oss har förr upplevt något sådant. Himlen lystes upp under en kort stund och jag tyckte mig nästan höra hur det fräste till när eldklotet slocknade då det försvann ner bakom trädtopparna. Magiskt fint!

Efter ett antal kilometers skidande började det kännas rejält kallt.. (och ovana jag var rejält trött i benen!)

Med rimfrost i håret och frusna kinder vände vi tillbaka mot civilisationen.. och kom hem strax innan kl. 23.00. Vid det laget visade termometern på -21 grader så inte konstigt att det kändes kylslaget..

Hade kvällen varit lite varmare hade vi nog stannat kvar ett tag till. Det kändes lite som att vi vände hemåt då när nattens ugglor kanske började vakna till.. Kanske missade vi Pärlugglekonserten med några timmar.. Svårt att veta.

Eller kanske tyckte även ugglorna att kvällen var för kall.. Jag har ingen erfarenhet av om ugglor hoar mindre eller mer när det är många minusgrader i skogen.

Ja.. inga ugglor denna gång, alltså.
Men det blir fler turer!

Och jag inser att jag måste träna in lite uggleljud.. Vore ju spännande om man genom att hoa lyckades locka fram ugglorna i mossen!
Inför nästa uggletur ska vi även studera kartor lite bättre.. I natt hamnade vi i lite fel slags skog, kändes det som.
Men man lär så länge man lever.
Och det var en spännade, och trevlig skidtur trots allt!