Naturligtvis..

Det är lite skillnad ibland, på det här med fågelskådande och fågelintressen och fågelkryssande..

Under de senaste dagarna har det hänt saker i vårt avlånga land, det är vår och vårfåglar i söder och fortsatt vinter och få fåglar här uppe i norr. Rapport om första tranorna trillar in från Hornborgarsjön och det tänder ju självklart ett ljust "snart-vår-hopp" hos mig.. Samma sak händer när nyheten om sånglärkedrillar i Skåne trillar in på hemsidan.. Åh, längtar gör man ju!
Och det är bofinkar, strandskator, beckasiner och tofsvipor i mängd där långt borta i södra landsändan..

Vad händer här uppe i Luleå/Boden då, kan man ju undra..
Jo, skådarna rapporterar just i dagarna sina ”Årets första gråtrutar & havstrutar”! Och glädjen är stor! Trut är ju alltid bara en trut kan man tycka, men är den först på plats av flyttfåglarna är den plötsligt en trut med stort T!

Själv har jag dock inte varit ute på trutkryssjakt ännu.. Tycker det kan vänta tills det blir ett spontant trutkryss sedan, senare i vår, när andra vårfåglar ska skådas ute i markerna..
Däremot gladdes jag här om dagen åt pilfinksparet som donade och städade i en av holkarna i trädgården.. och gråsparvarna som tjattrar hejvilt under gannens takutsprång. I brist på flyttfåglar får man nämligen hålla till godo med vårfirande stannfåglar.



Pilfink


Och grönskar gör det förresten också.. lite i alla fall, ute vid fågelbordet, när grönfinken kommer på besök en solig dag som denna.
Inte heller den en flyttfågel, men vacker, välkommen & trevlig ändå!

Grönfink, hane.

Man kan ju faktiskt tro att jag gått i ide på allvar denna bistert kalla och långa vinter. Inga blogguppdateringar på evigheter.

Men nu är det äntligen dags för livstecken.. Solen har börjat tina upp både natur och människa. Efter många, långa, mörka dagar med minusgrader runt 20-sträcket och kallare känns det underbart med solsken och takdropp!

 

Idag tog jag liggunderlaget, termoskoppen fylld med kaffe, kameran och en god bok, slog mig ner i första bästa snödriva utanför dörren och njöt. I flera timmar. Helt underbart!

 

Fågelborden befinner sig på samma sida av huset så med i planeringen fanns att fota några av dagens gäster. Kvinnor kan ju som bekant göra flera saker på samma gång, så sola, dricka kaffe, läsa bok och fotografera några mesar är ju definitivt inga problem.

Eller..?

 

Jag lutade mig tillbaka i drivan, sörplade kaffe, blickade upp mot den klarblå skyn.. Hörde gulsparvarnas vårliga, nästan lite takdroppsliknande svirrande läten, blåmesens vårmelodi från grannträdgården, talgoxarnas lågmälda kiv i hagtornsbusken och svartmesens ihållande strof från en grantopp i skogskanten.

Talltiteparet stämde snart upp med sitt tuiii-tuii-tuii, och konsertens trumvirvlar stod två hackspettar för.

Trevliga, efterlängtade ljud..

Även kvarterets skatflock höll ett finstämt tacktal från dikeskanten där jag tidigare under morgonen fixat skatbuffé i form av överblivna blodpuddingbitar och ett par ostkanter.

 

Och så plötsligt.. Ett annat ljud.. Svichsssssssssss-sloppp-kadoff, lät det, ungefär.

Mer än så hann jag inte registrera innan halva min värld där på det nyss så sköna liggunderlaget färgades fullständigt vitt av ett takras.

Halva snömängden uppe på taket bestämde sig tydligen utan minsta förvarning att glida rakt ner över mig.

 

Det blev till att smått skamset putsa till frisyren och flytta på sig och tillbehören.. till en driva längre ut på tomten, bort från husväggen.

-Och ännu inte en enda fågel på bild, konstaterade jag smått frustrerat och blåste bort snö från kameralinsen.

 

Mera kaffesörplande, mer intensifierat spanade efter alla sjungande fåglar.. Och ja, äntligen! En talltita landar i björken ovanför mig! Den spanar snabbt in fågelbordet, dyker ner, nappar åt sig ett frö, kvittrar ett ”Tack!” och flyger in i skogen.. Allt detta under de två röda sekunder som jag ägnar åt att greppa kameran, rikta, zooma.. och misslyckas med fotot.

 

Mer kaffe.. mer solande..mer väntande..

Läser några sidor i boken och dricker upp kaffet samtidigt.

Slumrar till, njuter..

Och fåglarna sjunger och sjunger, takdroppet droppar.. (Tydligen mer snö kvar där uppe på taket.. som bara väntar på att någon mindre klok solare ska placera sig i fel snödriva!)

-Livet är härligt.. tänker jag, och troligtvis även de vårglada fåglarna.

 

Mitt i mitt slummer hörs plötsligt ett irriterat tjatter. Definitivt inte en fågel..

..och definitivt inte en glad, solskensnjutande krabat..

Nä, det är en irriterad ekorre. Precis ovanför mig uppe i björken.

Och han är rent ut sagt skitsur!

Svänger med svansen, blänger ner på mig, och tjattrar så det garanterat hörs ända bort till grannen.

 

Inte nog med en drös av kall snö i nacken.. i min nya snödriva blir jag utskälld!

Jag befinner mig för nära hans frörestaurang. Tydligen är den extremt mycket hans och att det faktiskt råkar vara jag som sköter om påfyllningen av den verkar han inte ta minsta hänsyn till.

Jag prövar att prata snällt med honom, säger att

-Inte gör det väl något om jag sitter här medan du kommer ner och äter..

 

Som att prata för döva öron. Han tjattrar på.

Och efter några minuter ger jag mig..

Byter snödriva för andra gången, denna gång till en som befinner sig på andra sidan huset.

 

Och fågelfoton..?

Nä, det blev inga idag.

Men välkommen våren! Och hoppas fröna smakade bra, du envisa ekorre!