Naturligtvis..

..gick vi vår söndagspromenad idag.

För några dagar sedan rapporterades det om stora flockar med fågel därifrån.. Gäss, svanar m.m..
Gäss på älvens vågor såg vi också idag eftersom det blåste halv storm på den lilla ön..

-"Håll i hatten!"

De är kvar vid min solrosfröautomat, de två nötväckorna.

Jag har slitit hårt, tillbringat flera timmar ute i trädgården, tömt kamerabatteriet ett antal gånger, ja..verkligen ansträngt mig för att fånga dem båda på samma bild!

Men de flyger i skytteltrafik mellan maten – skogen.. Antar att de är fullt upptagna med att lägga upp ett gigantiskt solrosfröförråd i skogarna här runtomkring.. De kan ju inte veta att jag faktiskt tänkt ge dem nya frön under hela vintern.

Jag har alltså inte lyckats med projekt ”Båda nötväckor på samma bild”.

Därför är dagens stora händelse verkligen värd att berätta om.

Det hände sig nämligen att Peter Wikström, en mycket duktig fotograf kom och hälsade på idag tillsammans med sin fru Eija.

Peter hade så klart kameran med sig och satte sig ute på vår altan.. Nötväckorna var vid fröautomaten som vanligt.. och blev flitigt fotograferade.

Jag satt där ute utan kameran, för ovanlighetens skull.. Har ju liksom fotat nötväckor dag ut och dag in under flera veckor så det var trevligt att för en gångs skull se någon annan ”zooma” in på dem..

Och gissa vad som händer!?

Bara efter några minuter utspelar sig följande:

Båda nötväckorna på samma bild!

Fotograf: Peter Wikström.

”Mina” nötväckor bjöd verkligen på sig själva, när någon annan än jag höll i kameran, må jag säga..

Stort tack till Peter för att jag får ”låna” hans finfina foto!

..och besök gärna hans hemsida: Kalix – en värld av bandy och natur.
Där finns många fina fågelfoton, m.m..

..på tidigt morgonbesök!

För första gången fick jag nu se denna, lilla och ack så kamouflagefärgade fågel även här uppe i Boden!



Idag dök den plötsligt upp.. En snabb rackare som ivrigt letade efter mat efter en björkstam.
Därmed är även Trädkrypare ikryssat på tomtlistan..

..på en söndag.

Morgonen började med två nötväckor ute i trädgården..


 

En har därmed blivit till två och det ser ut som att fjolårets nötväckepar är tillbaka!

Senare under dagen gjorde Per och jag en tur ut till Storavan strax utanför Boden. Jag var mest bara ute efter att rekognosera lite inför Strandskatornas radiointervju.. Ville se om det fanns några fåglar överhuvudtaget ute vid Avans våtmark denna tid på året.

Redan efter vägen dit blev det ett hastigt stopp eftersom en rovfågel kretsade uppe i luften. Den uppvaktades aggressivt av två skator och en kråka.. och blev snabbt bortjagad.

Motljus och långt avstånd gjorde identifieringen svår men visst ser det väl ut som en hök? Duvhök eller sparvhök.. ja, det låter jag vara osagt.

Väl framme vid Storavan verkade det vid första anblicken nästan fågelfritt.. Enstaka måsfåglar långt ute på sjön och en ganska stor flock med Storskarakar närmare det andra fågeltornet på motsatta sidan sjön.

Vi tog fikat med oss och promenerade efter stigen vid stranden, bort till det andra tornet. Drack varsin kopp kaffe och.. mitt i alltihopa flyger två stora grå fåglar upp från vasskanten långt till höger om oss.

Två tranor.. var första tanken men snabbt ändrades det till

-Men kolla, två hägrar!!

Det är första gången både för mig och Per, här uppe i dessa trakter.. Vi har sett hägrar på andra håll i landet, men icke i Boden så det blev ett mycket trevligt kryss i boken.

Därmed kan väl denna söndag sammanfattas med orden:

Grå fåglar förgyller tillvaron!

..den ovanliga fågeln.

Jag rensade lite blomkrukor m.m. ute i garaget denna söndag och hittade en halvfull säck med överblivna fågelfrön sedan i fjol.

Kom att tänka talgoxen som i går undersökte den tomma fröautomaten så grundligt.. och tog därför en näve frön och lade ut dem i det fågelbordet som står ute året runt.

-Skoj att se om mesarna dyker upp tänkte jag och gick ut och fortsatte röja i garaget.

När jag kom in en stund senare mötte mig en oväntad syn ute vid fågelbordet..

Det var inte bara en nyfiken talgoxe där, utan massor av fåglar!

Jag satte mig ner vid fönstret och räknade under de följande 15 minuterarna in följande besökare:

2 pilfinkar, 1 gråsparvshane, minst 6 talgoxar, 1 grönfink (vågade sig dock inte fram till bordet), 1 bofink (höll sig nere på marken och tog hand om det mesarna slängde ner), 1 blåmes, 2 talltitor, två skator och en nötväcka!

Pilfinkar, talgoxar..

Det var mer livat och gruffigt vid matbordet än vad det brukar vara under kyliga vinterdagar!

Så döm om min förvåning.. hade ju ingen aning om att alla dessa arter höll till här i närheten.

 

Två talltitor lite osams med varandra..

Och den största förvåningen väckte då alltså nötväckan.

Den hör ju till de mer ovanliga fågelbordsgästerna här uppe på våra breddgrader har jag fått lära mig under de senaste åren.

(Jag som vuxit upp med fågelbord utanför fönstret nere i Mälardalen hade i början lite svårt att förstå hur ovanlig  denna fågel egentligen är här i Boden.. där nere förekom den ju i flera exemplar varje år vid fågelbordet, och som liten flicka tämjde jag t.o.m. en nötväcka så den vågade hämta nötter ur handen på mig..)

Dagens fågelöverraskning får därmed nötväckan stå för.
Och jag ser med spänning fram emot vinterns fågelmatning..
Hoppas den bestämmer sig för att stanna!

..naturupplevare, skogsmulle, naturnörd..
Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska kalla mig.

När jag var yngre höll jag mitt fågelskådande hemligt. Det var bara min allra bästa ”bästis” som på måndagmornarna i skolan fick veta att jag varit ute i skogen och lyssnat på fåglar, sett en törnskata, stött på en rävfamilj eller skådat en brun kärrhök vid vasskanten.
Hon i sin tur berättade om killarna hon flirtat med på klassfesten i lördags och de nya jeansen hon köpt på stan i söndags.. För att inte tala om det nya, glittrande nagellacket..
Men hon rynkade dock inte pannan när jag pratade om fågelskådning. Därför var hon min bästis.
Så jag rynkade inte heller pannan över hennes samling av smink och högklackade skor.

När jag blev äldre kändes det lite tråkigt att ”naturnörda” alldeles ensam.
Jag började söka utanför min bekantskapskrets.. Någonstans måste det ju finnas folk med naturen och dess härliga upplevelser som intresse?

Och jovisst..  Det fanns folk.. Jag stötte på många, mycket trevliga och redan rejält inbitna fågelskådare uppe i fågeltornen. Det fanns exkursioner anordnade av olika föreningar som man kunde följa med på..
Men det tråkiga var att jag inte hittade en enda tjej bland allt detta naturintresserad folk.

Visst.. det är trevligt med fågelsnack uppe i ett fågeltorn, tillsammans med fyra kunniga, fågelskådande karlar. Men ganska snart upplevde jag känslan av inte bli tagen riktigt på allvar.. Att vara ung tjej med ett intresse som fågelskådning kändes udda när jag stod med tuben uppe bland alla karlar.

När jag blev ännu lite äldre och flyttade ihop med en kille började det stora projektet ”Du vill väl börja skåda fåglar med mig, va?”
Vi köpte en gemensam tubkikare, drog i väg till Öland under vårarna, skådade norrländska fåglar uppe i hans hemtrakter i Pajala under semestrarna.. och han lärde sig mer och mer medan jag njöt av våra gemensamma naturupplevelser.
Av en ren slump visade det sig också att hans båda svågrar var fågelintresserade. Den ena, bosatt i Halland, skådade aktivt och den andra bosatt i Kiruna, hade ett utpräglat naturintresse.. Han kunde allt om knipholkar, häckande sjöfågel i trakten, var strandpiparen hade sitt bo.. o.s.v.

Alltså hamnade jag av en slump mitt bland fågelskådare! Och min pojkvän var inte heller helt omöjlig att lära upp..
Frid och fröjd alltså!

Nja.. jag saknade fortfarande tjejerna.
Pojkvännens båda systrar, som alltså båda hade karlar med tubkikare och fågelböcker, var inte så värst intresserade av fåglar. De stannade hemma när vi andra drog i väg ut i fågelmarkerna.. Och att kliva upp i ottan för att få se pilgrimsfalken jaga över ängen.. Nä, det förstod de sig inte riktigt på.

När jag blev ännu äldre tog relationen med den pojkvännen slut (dock inte p.g.a. fågelskådandet! :) ..och ja, han fortsatte skåda lite även efter att vi gjort slut.. ).

Jag fortsatte mitt ”naturnördande” på egen hand.. Gladde mig åt vårens första sädesärla och såg med vemod gåsplogen flyga söderut på hösten. Vandrade i skogen och fotograferade svamapr och myror.. Men saknade återigen någon att dela allt det fina med.

Vid det här laget började internet och datorer komma in i mitt liv på allvar.
Där såg jag plötsligt en liten möjlighet  att hitta likasinnade.. Det fanns bloggar ute på internet. I bloggar skriver folk om sitt liv.. Om jag alltså googlar på fågelskådare, "naturnörd".. då borde jag ju hitta likasinnade!

I samma veva dök Per upp i mitt liv (nä, jag googlade inte fram honom..men nästan..:) ), vilket ledde till att jag flyttade från Mälardalen hit upp till Boden.
Och började på nytt med projektet ”Du vill väl börja skåda fåglar med mig, va?”
Åter igen köptes en gemensam tubkikare.. och stackars Per fick börja klättra upp med den i fågeltornen här i trakten..
Men även denna gång hittade jag bara manliga fågelskådare vart jag än vände mig.
Och där uppe i fågeltornet vände de sig genast till Per och började diskutera sträckande lom och jagande tornfalk.. Han i sin tur rynkade förbryllat pannan och försökte smågenerat förklara att det inte var han, utan jag som var den mest intresserade.. och då blev det plötsligt ganska tyst.
Att prata sträckande lom med en tjej.. nä, det var nog ingen idé. Hon kanske visste vad en lom var men.. ja, ja.

Jag vet inte om det här är bara en känsla jag fått, men att vara fågelskådare och tjej, det är lite tufft. Det är ett mansdominerat intresse.. och att jag, en tjej, som haft kikaren runt halsen sedan fyraårsåldern och slitit ut ett antal fågelböcker under årens lopp, faktiskt kan en hel del om fåglar, och faktiskt väldigt gärna vill lära mig mer.. Hmm, det är inte riktigt alla som förstår sig på det.

Det finns så klart de som gör det. Och visst, jag har blivit trevigt bemött uppe i fågeltornen. För det mesta.
Men ändå, jag saknar tjejkompisar som är naturnördar, fågelskådare, med leriga kängor och noll intresse för glittrigt nagellack!

Därför är jag just nu oerhört glad över att Strandskatorna dykt upp i mitt skådarliv.
Det var det, det där Googlandet efter likasinnade ledde till.. till slut.
Efter flera års bloggande.
Och många suckar i stil med: ”Nä, jag är nog inte riktigt normal..”

Men nu har jag äntligen fått det bevisat:
Det finns tjejer, kvinnor, damer ute i vårt avlånga land som är fågelskådare och naturintresserade!
Men vi är nog inte så många.
Och jag tror att vi hållit oss lite anonyma hittills.. kanske känt oss lite udda..  I en mansdominerad skådar- och naturupplevelsevärld.

Därför känns det mycket givande, spännande och kul att vi nu är ett litet gäng tjejer som bildat ett nätverk, och vill hitta fler likasinnade.
Det är inte så lätt.. Men det går!

Att njuta av allt vad skog och mark har att erbjuda.. och att ha tjejkompisar att dela det intresset med.. antingen IRL eller via nätet..
Att kunna säga: -”Jag längtar ut i urskogen nu, vill se ugglor, fotografera en snigel, känna mjuk mossa under kängorna och njuta av vindens sus!” utan att känna sig onormal..

Vi har nu en egen hemsida under uppbyggnad, så är du tjej och fågel- och naturintresserad och vill hänga med i ett likasinnat gäng..
Surfa in på: Strandskatorna på nätet.

Vi vill som sagt var bli fler!

Nu börjar talgoxar och co tycka att det är matdags.

Jag har en fröautomat hängandes uppe i vår tall. Den hänger kvar där efter förra vinterns matning eftersom jag varit lite slö..

Den är tom på frön och har så varit under hela sommaren..

Idag konstaterade jag att talgoxar tydligen har ett bra minne.

Eller så luktar det fortfarande solrosfrö om automaten trots att den varit tom i drygt ett halvår..

Inte vet jag.

-Jaha..då ska vi se..här ska det finnas frön, vill jag minnas..

-Hmm..men var är maten!?

-Nä.. helt otroligt.. TOMT!