Naturligtvis..

..klöver:



Klockan 06.00 i morse var det kyligt ute.
Det blev första mötet med frosten under denna höst.

Tur att solen sken så ängsblommorna tinade upp och mitt humör blev bättre.

Längtar verkligen inte efter kyla och vinter ännu!

..låter vänta på sig.

Under gårdagen gjorde vi ett nytt försök. Vi packade ryggsäckar och fiskespön, klädde på regnkläder och gav oss iväg till sjön där ädelfisken växer till sig och våra fiskekort numera gäller.
En rejäl öring till lördagsmiddag var målet.

Duggregn, några rejäla regnskurar, bottennapp, stock-napp, blöt ved till eldstaden, sotiga fingrar på stora och små, tunga och blöta regnkläder, bitande knott, spindelväv i håret och spindel i fikalådan.. Inget hindrade oss från att tillbringa nästan hela dagen ute vid den fina skogssjön.

Det nappade faktiskt bättre än det gjort under de två föregående fisketurerna.. men öringen med stort Ö var inte på hugget.
Per och barn fixade ved, eldade, servade mig med både lunch i form av grillade hamburgare och fika i form av kaffe och muffins mellan alla fiskeförsök.
Jag i min tur tog en fiskepaus och gjorde en svampsväng i den blöta skogen. Svamp fanns det, men väldigt få soppar (som sniglar glatt mumsade på!), inga kantareller och inga andra ätliga delikatesser heller.
Det blev ingen macka med stekt svamp på till kvällsfikat.
Ej heller någon öring att halstra.

Hela fem öringar fastnade på kroken, men alla var bara ca 15 cm långa.
De fick alltså friheten åter.
Skickade dock med en hälsning:
-Väx upp, så ses vi förhoppningsvis om några år!

..gör mig glad.

Två nötkråkor gör mig dubbelt så glad.
Faktiskt på gränsen till lycklig. 

När vi åt middag ute på altanen kom de flygande. Kraxade glatt på kråkspråk till varandra och satte sig i en björktopp en bit neråt vägen.
Det är fjärde gången jag ser nötkråkan under detta år. Det är rekord för min del.

Kråkrekord.. tänk att man kan bli glad för sådant!

Under förförra helgen rekognoserade vi ute i skogarna.
Vi letade svamp men lade också märke till i vilka backar det fanns blåbär.
Så nu, en helg senare, var det dags att hämta hem bären.

Lördagen började rätt så soligt så vi for i väg med bärplockare och hinkar i bagaget och stövlar på fötterna.
Väl framme parkerades bilen och.. ja, frågan var given:

-Var är skogen!??

Platsen som för en vecka sedan var en fin tallskog var nu ett kalhygge.
Nästan varenda en av tallarna hade fallit i skogsmaskiners våld.
Blåbärsriset låg platt efter marken där traktorer dragit fram.
Djupa hjulspår och trädrester utspridda över hela området..


Snacka om dålig timing!

Men..efter några djupa suckar klev vi in bland alla trädgrenar och stubbar, och letade upp de blåbär som klarat livhanken.


Som tur var fanns det ganska gott om dem så vi lyckades plocka ihop ca 10 liter i omosat skick.

Det blir alltid automatiskt tävling mellan mig och Per ute i bärskogen. Vem ska lyckas fylla sin hink först..

Hans är till höger, min till vänster:


Han lös av stolthet. Men jag hävdar att det blev oavgjort. Någon måste ju nämligen dokumentera skogsutflykten med kameran. Och denna någon var denna gång jag så inte konstigt att det saknades dryga litern i min hink.

Efter välförrättat värv var det fikadags.
Vi satte oss i bilen för att köra en kilometer bort till en sjö i närheten. Då kom regnet.



Snacka om bra timing denna gång. Åtminstone med tanke på bären. Att fikat och vi blev lite blöta gjorde ju inte så mycket.
Och det var bara en kortare skur så blå himmel kunde ses mellan molnen redan innan kaffet kokat upp..



Kvällen hemma ägnades sedan åt bärrensning och avslutades med ganska sen middag i form av surströmming, mandelpotatis, tunnbröd.. och alla andra goda tillbehör..

..och middag vid Sjön.
I kväll serverades det Suovaskebab, direkt från het muurikka..


Personalen var på glatt humör och servicen på topp.


Maten smakade betydligt godare än hemlagat..

..och efterrätten i form av skogskokat kaffe och lingonkaka kändes som en perfekt avslutning.



Underhållningen under delar av middagen sköttes av en större hackspett....



och utsikten från matbordet var behagligt fin och rofylld:



Denna restaurang rekommenderas varmt.

En trevlig svamp- och bärplockarutflykt blev inte riktigt som tänkt.

Söndagmorgon, uppehåll, ledigt.. Perfekta förutsättningar för en fin dag ute i skogen!

Blåbären är mogna och svamp sägs det finnas gott om så vi tog med både bärplockare och svampkorg.

Innan vi hann utanför dörren började regn ösa ner.
Innan vi hann ut till skogen hade alla blåbär blivit väldigt blöta.
Att rensa blåbär är inte så värst roligt, att rensa blöta blåbär är snäppet värre så vi bestämde oss raskt för att leta svamp istället.

Några ätliga soppar hittade vi vid första stoppet.. innan nästa regnskur tvingade oss tillbaka till bilen.
Fikat fikades inne i bilen medan regnet smattrade på rutan.
Vi for sedan vidare, längre ut.. eller snare längre in. Smala, gropiga skogsvägar. Mot okänt mål. Men förhoppningsvis till rika svampmarker.

Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

En sten satte stopp för vår färd.
Den låg där mitt på den gropiga grusvägen och siktade rakt på vår bils ömma punkt på undersidan.
Oljelampan började blinka rött och vi insåg att färden just fått ett abrupt slut. Oljan ska ligga i oljetråget, inte ute på grusvägen utanför bilen.

Vad göra?
Jo, ringa någon vänlig själ så klart!
Inga problem....
..eller, jo: Problem med täckning. Precis som förr i världen, innan mobilernas födelse, kändes det som. Inte ens Telia har täckning mitt ute i vildmarken.

Återstod bara att börja den långa vandringen mot civilisationen.
Drygt 20 minuters vandring i gummistövlar och regnkläder tog det innan mobilen började visa sig samarbetsvillig. Snäll granne lotsades nu ut till rätt skog och rätt grusväg..
Vi fick skjuts hem och bilen bogserades till verkstad.

Slutet gott, allting gott. Motionen fick vi på köpet.

Men det blev väldigt dyra svampar.
Vi får låtsas att det är stekt, dyrbar tryffel på mackorna i kväll.

En dimmigt, grå morgon och därefter en sommardag med strålande solsken..
Det är nu man börjar ana att hösten faktiskt börjar närma sig. Varken man vill eller inte.



Men nu är jag lite mer redo.
Bokbeställningen kom nämligen idag.
Högen med olästa pocketböcker känns som en behaglig ljusglimt mitt i höstdimmorna.


Den här gången blev det en salig blandning av deckare, romaner och något däremellan.
Men ser fram emot att läsa dem alla..

Sambons bokhög i paketet var betydligt mindre, men med snyggare design än mina pocketböcker:


Ser ut som att han ska börja med flugfiske.

Mord, blod och grymheter av olika slag.. men jag har insett att jag gillar dem: Camilla Läckbergs böcker.

Började med att lyssna på den första delen, "Isprinsessan" och de två följande böckerna "Predikanten" och "Stenhuggaren" strax innan semestern.
Katarina Ewerlöfs uppläsning på ljudböckerna är otroligt bra.. hon lever sig verkligen in i berättelsen och det blir en njutning att lyssna på historierna som utspelar sig i Fjällbacka, med författaren Erica och polisen Patrik i huvudrollerna.

När det blev dags för jobb och slit igen förra veckan laddade jag MP3-spelaren med nästa del "Olycksfågeln".. Lyssnade intensivt varje ledig minut på jobbet och avverkade den boken under den gångna veckan..
Den stundvis väldigt spännade handlingen gjorde att jag flera gånger hoppade högt när någon arbetskollega plötsligt dök upp och avbröt mig i lyssnandet.

Nu är det "Tyskungen" som är på tur.
Måste säga att det är första gången det händer mig att jag sträckläser bok efter bok av samma författare. Brukar i vanliga fall ledsna och hoppa mellan olika slags böcker, när en är utläst..
Men inte denna gång.
 
Det känns nämligen som att jag fått nya vänner.
Polisgänget i Fjällbacka har blivit nya bekanta, fast i bokform. Och Erica, Patrik och deras vänner har nästlat in mig i deras liv.. Kan ju inte överge dem innan jag fått höra hur det går.

Har nu hunnit halvvägs in i den sista boken....och håller tummarna att Camilla Läckberg har fler avsnitt på G.

I kväll har det förberetts inför morgondagens fisketur.
Trassliga linor, trasiga flugor och rostiga drag har fått sig en rejäl genomgång.
Nu är det bara fisken som fattas!



 Mina flugkast och metrevar blev knutna med smått darriga händer denna kväll.
Vaknade nämligen tidigt i morse med en hejdundrande magsjuka.
Befarade ända fram till middagsdags att fiskar-skaran skulle reduceras med en i morgon.. men vid det här laget, efter flera timmars söm och många koppar thé känner jag mig ganska redo att packa utflyktsryggsäcken och ge mig ut för att lura några fiskar.
Som tur är ska vi stå vid stranden, på fast mark.
En gungande båt under fötterna känns inte riktigt passande just nu.