Naturligtvis..

Man kan ju faktiskt tro att jag gått i ide på allvar denna bistert kalla och långa vinter. Inga blogguppdateringar på evigheter.

Men nu är det äntligen dags för livstecken.. Solen har börjat tina upp både natur och människa. Efter många, långa, mörka dagar med minusgrader runt 20-sträcket och kallare känns det underbart med solsken och takdropp!

Idag tog jag liggunderlaget, termoskoppen fylld med kaffe, kameran och en god bok, slog mig ner i första bästa snödriva utanför dörren och njöt. I flera timmar. Helt underbart!

Fågelborden befinner sig på samma sida av huset så med i planeringen fanns att fota några av dagens gäster. Kvinnor kan ju som bekant göra flera saker på samma gång, så sola, dricka kaffe, läsa bok och fotografera några mesar är ju definitivt inga problem.

Eller..?

Jag lutade mig tillbaka i drivan, sörplade kaffe, blickade upp mot den klarblå skyn.. Hörde gulsparvarnas vårliga, nästan lite takdroppsliknande svirrande läten, blåmesens vårmelodi från grannträdgården, talgoxarnas lågmälda kiv i hagtornsbusken och svartmesens ihållande strof från en grantopp i skogskanten.

Talltiteparet stämde snart upp med sitt tuiii-tuii-tuii, och konsertens trumvirvlar stod två hackspettar för.

Trevliga, efterlängtade ljud..

Även kvarterets skatflock höll ett finstämt tacktal från dikeskanten där jag tidigare under morgonen fixat skatbuffé i form av överblivna blodpuddingbitar och ett par ostkanter.

Och så plötsligt.. Ett annat ljud.. Svichsssssssssss-sloppp-kadoff, lät det, ungefär.

Mer än så hann jag inte registrera innan halva min värld där på det nyss så sköna liggunderlaget färgades fullständigt vitt av ett takras.

Halva snömängden uppe på taket bestämde sig tydligen utan minsta förvarning att glida rakt ner över mig.

Det blev till att smått skamset putsa till frisyren och flytta på sig och tillbehören.. till en driva längre ut på tomten, bort från husväggen.

-Och ännu inte en enda fågel på bild, konstaterade jag smått frustrerat och blåste bort snö från kameralinsen.

Mera kaffesörplande, mer intensifierat spanade efter alla sjungande fåglar.. Och ja, äntligen! En talltita landar i björken ovanför mig! Den spanar snabbt in fågelbordet, dyker ner, nappar åt sig ett frö, kvittrar ett ”Tack!” och flyger in i skogen.. Allt detta under de två röda sekunder som jag ägnar åt att greppa kameran, rikta, zooma.. och misslyckas med fotot.

Mer kaffe.. mer solande..mer väntande..

Läser några sidor i boken och dricker upp kaffet samtidigt.

Slumrar till, njuter..

Och fåglarna sjunger och sjunger, takdroppet droppar.. (Tydligen mer snö kvar där uppe på taket.. som bara väntar på att någon mindre klok solare ska placera sig i fel snödriva!)

-Livet är härligt.. tänker jag, och troligtvis även de vårglada fåglarna.

Mitt i mitt slummer hörs plötsligt ett irriterat tjatter. Definitivt inte en fågel..

..och definitivt inte en glad, solskensnjutande krabat..

Nä, det är en irriterad ekorre. Precis ovanför mig uppe i björken.

Och han är rent ut sagt skitsur!

Svänger med svansen, blänger ner på mig, och tjattrar så det garanterat hörs ända bort till grannen.

Inte nog med en drös av kall snö i nacken.. i min nya snödriva blir jag utskälld!

Jag befinner mig för nära hans frörestaurang. Tydligen är den extremt mycket hans och att det faktiskt råkar vara jag som sköter om påfyllningen av den verkar han inte ta minsta hänsyn till.

Jag prövar att prata snällt med honom, säger att

-Inte gör det väl något om jag sitter här medan du kommer ner och äter..