Fågelskådare..

..naturupplevare, skogsmulle, naturnörd..
Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska kalla mig.

När jag var yngre höll jag mitt fågelskådande hemligt. Det var bara min allra bästa ”bästis” som på måndagmornarna i skolan fick veta att jag varit ute i skogen och lyssnat på fåglar, sett en törnskata, stött på en rävfamilj eller skådat en brun kärrhök vid vasskanten.
Hon i sin tur berättade om killarna hon flirtat med på klassfesten i lördags och de nya jeansen hon köpt på stan i söndags.. För att inte tala om det nya, glittrande nagellacket..
Men hon rynkade dock inte pannan när jag pratade om fågelskådning. Därför var hon min bästis.
Så jag rynkade inte heller pannan över hennes samling av smink och högklackade skor.

När jag blev äldre kändes det lite tråkigt att ”naturnörda” alldeles ensam.
Jag började söka utanför min bekantskapskrets.. Någonstans måste det ju finnas folk med naturen och dess härliga upplevelser som intresse?

Och jovisst..  Det fanns folk.. Jag stötte på många, mycket trevliga och redan rejält inbitna fågelskådare uppe i fågeltornen. Det fanns exkursioner anordnade av olika föreningar som man kunde följa med på..
Men det tråkiga var att jag inte hittade en enda tjej bland allt detta naturintresserad folk.

Visst.. det är trevligt med fågelsnack uppe i ett fågeltorn, tillsammans med fyra kunniga, fågelskådande karlar. Men ganska snart upplevde jag känslan av inte bli tagen riktigt på allvar.. Att vara ung tjej med ett intresse som fågelskådning kändes udda när jag stod med tuben uppe bland alla karlar.

När jag blev ännu lite äldre och flyttade ihop med en kille började det stora projektet ”Du vill väl börja skåda fåglar med mig, va?”
Vi köpte en gemensam tubkikare, drog i väg till Öland under vårarna, skådade norrländska fåglar uppe i hans hemtrakter i Pajala under semestrarna.. och han lärde sig mer och mer medan jag njöt av våra gemensamma naturupplevelser.
Av en ren slump visade det sig också att hans båda svågrar var fågelintresserade. Den ena, bosatt i Halland, skådade aktivt och den andra bosatt i Kiruna, hade ett utpräglat naturintresse.. Han kunde allt om knipholkar, häckande sjöfågel i trakten, var strandpiparen hade sitt bo.. o.s.v.

Alltså hamnade jag av en slump mitt bland fågelskådare! Och min pojkvän var inte heller helt omöjlig att lära upp..
Frid och fröjd alltså!

Nja.. jag saknade fortfarande tjejerna.
Pojkvännens båda systrar, som alltså båda hade karlar med tubkikare och fågelböcker, var inte så värst intresserade av fåglar. De stannade hemma när vi andra drog i väg ut i fågelmarkerna.. Och att kliva upp i ottan för att få se pilgrimsfalken jaga över ängen.. Nä, det förstod de sig inte riktigt på.

När jag blev ännu äldre tog relationen med den pojkvännen slut (dock inte p.g.a. fågelskådandet! :) ..och ja, han fortsatte skåda lite även efter att vi gjort slut.. ).

Jag fortsatte mitt ”naturnördande” på egen hand.. Gladde mig åt vårens första sädesärla och såg med vemod gåsplogen flyga söderut på hösten. Vandrade i skogen och fotograferade svamapr och myror.. Men saknade återigen någon att dela allt det fina med.

Vid det här laget började internet och datorer komma in i mitt liv på allvar.
Där såg jag plötsligt en liten möjlighet  att hitta likasinnade.. Det fanns bloggar ute på internet. I bloggar skriver folk om sitt liv.. Om jag alltså googlar på fågelskådare, "naturnörd".. då borde jag ju hitta likasinnade!

I samma veva dök Per upp i mitt liv (nä, jag googlade inte fram honom..men nästan..:) ), vilket ledde till att jag flyttade från Mälardalen hit upp till Boden.
Och började på nytt med projektet ”Du vill väl börja skåda fåglar med mig, va?”
Åter igen köptes en gemensam tubkikare.. och stackars Per fick börja klättra upp med den i fågeltornen här i trakten..
Men även denna gång hittade jag bara manliga fågelskådare vart jag än vände mig.
Och där uppe i fågeltornet vände de sig genast till Per och började diskutera sträckande lom och jagande tornfalk.. Han i sin tur rynkade förbryllat pannan och försökte smågenerat förklara att det inte var han, utan jag som var den mest intresserade.. och då blev det plötsligt ganska tyst.
Att prata sträckande lom med en tjej.. nä, det var nog ingen idé. Hon kanske visste vad en lom var men.. ja, ja.

Jag vet inte om det här är bara en känsla jag fått, men att vara fågelskådare och tjej, det är lite tufft. Det är ett mansdominerat intresse.. och att jag, en tjej, som haft kikaren runt halsen sedan fyraårsåldern och slitit ut ett antal fågelböcker under årens lopp, faktiskt kan en hel del om fåglar, och faktiskt väldigt gärna vill lära mig mer.. Hmm, det är inte riktigt alla som förstår sig på det.

Det finns så klart de som gör det. Och visst, jag har blivit trevigt bemött uppe i fågeltornen. För det mesta.
Men ändå, jag saknar tjejkompisar som är naturnördar, fågelskådare, med leriga kängor och noll intresse för glittrigt nagellack!

Därför är jag just nu oerhört glad över att Strandskatorna dykt upp i mitt skådarliv.
Det var det, det där Googlandet efter likasinnade ledde till.. till slut.
Efter flera års bloggande.
Och många suckar i stil med: ”Nä, jag är nog inte riktigt normal..”

Men nu har jag äntligen fått det bevisat:
Det finns tjejer, kvinnor, damer ute i vårt avlånga land som är fågelskådare och naturintresserade!
Men vi är nog inte så många.
Och jag tror att vi hållit oss lite anonyma hittills.. kanske känt oss lite udda..  I en mansdominerad skådar- och naturupplevelsevärld.

Därför känns det mycket givande, spännande och kul att vi nu är ett litet gäng tjejer som bildat ett nätverk, och vill hitta fler likasinnade.
Det är inte så lätt.. Men det går!

Att njuta av allt vad skog och mark har att erbjuda.. och att ha tjejkompisar att dela det intresset med.. antingen IRL eller via nätet..
Att kunna säga: -”Jag längtar ut i urskogen nu, vill se ugglor, fotografera en snigel, känna mjuk mossa under kängorna och njuta av vindens sus!” utan att känna sig onormal..

Vi har nu en egen hemsida under uppbyggnad, så är du tjej och fågel- och naturintresserad och vill hänga med i ett likasinnat gäng..
Surfa in på: Strandskatorna på nätet.

Vi vill som sagt var bli fler!


Kommentarer
Postat av: Garntrollet

Jag har märkt att de skådare vi möter (vid fågellokalerna) hälsar mer hurtigt på Peter än mig. Nu menar Peter att jag se så introvert och tilbakadragen ut, att det kan vara en förklaring.



Men vid Erstavik har de flesta vi träffat, då man strövar runt, varit trevliga. Pratat både till mig och Peter. Fast vi har samma situation här: Peter fotograferar mest, jag identifierar och pekar, så han brukar förklara för folk att det är jag som kan mer. Även fast vi är "gröngölingar" inom fågelskåderiet båda två.



Något jag har irriterat mig på är dock de skådare (alltid medelålders män, med gigantiska tubkikare) som inte respekterar att man inte går genom vissa naturdelar då de är häckningssäsong, utan ogenerat går över fågelskyddsområden, med en uppsyn som säger att de är väldigt "märkvärdiga" och mer än gärna tar sig rätten att sätta sig över regler och "annat tjaffs". Och uppe i fågeltornen (vi har inte besökt så väldigt många) är det nästan alltid män, säkert i 9 fall av 10.



Hoppas att ni Starndskator får mycket gläje tillsammans.



I år har jag inte sett en enda strandskata eller gulärla :-( Fast vi hade två grönsiskor utanför köksfönstret förra veckan :-) Första gången vi såg grönsiskor :-)

2009-09-13 @ 11:50:34
URL: http://www.garntrollet.se
Postat av: Kirsti

Garntrollet:

Nu log jag brett.. Per brukar nämligen säga likadant till mig, typ: -Du får väl kaxa upp dig lite så tilltalar fågelskådarna dig med.. :)

Men jag tror det är en inbygd reflex hos alla "gamla" fågelskådare att vända sig till "mannen i församlingen". Det måste vi ändra på, eller hur!? :) :)

Intressant att höra dina erfarenheter från fågelmarkerna! Och jättekul att du ville vara med i Strandskatornas forum! Vad glad jag blev..:)

Och grattis till grönsiskeobsen!!

/Kirsti

2009-09-13 @ 19:00:05
URL: http://naturligtvisfritid.blogg.se/
Postat av: Maria

Herregud, vad jag känner igen mig i det du skriver....bara det att jag inte vågat ta steget ut som du förrän nu vid 40 års ålder, är det inte sorgligt så säg? Jag har alltid känt mig udda på gränsen till nördig, men nu skiter jag i det, jag är den jag är...like it or not. Jag har även inspirerats av din blogg och tänker å det snaraste titta in hos Strandskatorna!! Ha det gott! Kram och TACK! :-)/Maria

2009-09-13 @ 19:05:23
URL: http://maria-plivetsstig.blogspot.com/
Postat av: Kirsti

Maria:

Stort tack till dig också! Jag törs nästan säga att jag vet hur det känns när man på detta vis hittar likasinnade! :)

Och sorgligt, men sant.. här har vi gått och hållit våra helt "naturliga" intressen hemliga i herrans massa år.. Men vet du vad som är så bra!? Det är aldrig försent! :)

Så nu kör Strandskatorna så det ryker! Kul att du ville hänga på!! Jag blev så glad..:)

/Kram, Kirsti

2009-09-13 @ 22:03:32
URL: http://naturligtvisfritid.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0