Naturligtvis..

Lördagskvällen bjöd på vindstilla, halvklart och -4-gradigt väder.. Borde väl vara ganska bra hoar-förhållanden för vårpigga ugglor, tyckte Per, jag och Eloise. Alltså tog vi bilen ut till skogarna västerut, strax utanför Boden.

Klockan var ca 18.30 och skymningen började sänka sig över sjön vi startade med att skida över..

Hård skare och isiga skoterspår.. Det var inte vinterns bästa skidföre men framåt gick det. Väl uppe i skogen stannade vi till ett antal gånger, lyssnade, spanade.. såg mindre och mindre eftersom det blev mörkare och mörkare.. och hörde..

..precis som förra gången: Ingenting.

Det isigt hårda underlaget gjorde att våra skidor förde ett rejält oväsen i den tysta skogen. Och terrängen var rejält kuperad med branta backar både uppför och nedför så efter drygt en timmes skidande tog vi dem av oss och fortsatte till fots, med skidorna på axeln. Det visade sig vara ett betydligt tystare, och faktiskt även ett mycket smidigare sätt att ta sig fram på. (Så länge vi höll oss på skoterspår, ute i skogen är snön mjuk och djup!)

Den här skogen kändes betydligt mer ugglevänlig än den Per och jag skidade genom förra gången. Och när vi förr passerat här med skoter har vi t.o.m. sett en uggleholk uppsatt i ett träd. Det borde ju tyda på att någon mer ugglekunnig än vi gissat på att dessa fåglar trivs i dessa marker..

Jag var helt säker på att åtminstone pärlugglan bara väntade på oss.. och skulle hoa så det ekade mellan tall- och granstammarna..

Men ack nej.

Helt sanslöst tyst var det.

Varje gång vi stannade hördes bara våra egna andetag.

Vid 21.30-tiden tog vi en rejält lång fikapaus uppe vid en skogskoja. Vilade benen och..

..lyssnade.

Vid det laget började Eloise bli rejält trött och både jag och Per kände att det inte var någon idé att fortsätta längre bort.

Vi vände tillbaka mot bilen, stannade på ännu fler ställen än på ditvägen.. och njöt av en härlig vårvinternatt! Riktigt fridfullt var det att sakta vandra fram genom skogen, över sjöar och myrar.. Stjärnklart, och tyst.

Vid 23.00 -tiden hade vi inte långt kvar till sjön vi startade skidfärden på.

Och då hördes det!

Ett ljud i skogen!

Långt, långt bort..

Men ett ljud!

Ett småkusligt skällande läte.. som verkade eka mellan bergsväggar..

En räv kom vi fram till.

Det fick trötta Eloise att verkligen piggna till. Och jag måste ju instämma i hennes konstaterande: Äntligen hände något!

Synd bara att den var väldigt långt borta. Nåja, ett djur i alla fall. Inte illa.

Därefter spurtade vi sista biten till bilen. Började spänna fast skidorna på takräcket..och vad händer?

Jo, en räv börjar skälla på motsatta stranden! Precis där vi nyss skidat förbi. Nu hördes den mycket tydligt.. och Eloise som just spänt fast säkerhetsbältet och lutat sig trött tillbaka i sätet, rusade ut.. och så stod vi länge där vid bilen och lyssnade på det nattliga ljudet som ekade över sjön.

Varför denna långa, slitsamma skidtur över stock och sten när skogens enda nattljud fanns vid bilen kan man ju undra så här efteråt..

Det är väl det som är tjusningen med naturen. Man vet aldrig vad som händer, och inte händer..

Idag blir det en lugn dag hemma. Det snöar ute och vi är lite trötta. Och Per har ont i foten.. Han stukade den lite i en vurpa i en av de isigaste backarna.

Det är ett hårt liv att försöka hitta ugglorna i mossen.