Naturligtvis..

Skator i all ära, men de ger mig gråa hår.

Under vintern släpade vi hem massor av fågelfrön och annat fettrikt för att trädgårdens fåglar skulle klara den bistra Bodenkylan.
I flera månader höll vi på.. bar hem, bar ut och njöt av alla fina fjäderklädda gäster.

Även skatflocken fick sin beskärda del.
Ibland.
De är dock lite väl "dominerande" om de får härja fritt bland talgbollar och fröhus så en viss fågelskådare här i huset irriterade sig vissa dagar över deras framfart.
Kommer två-tre stycken på besök är det ju helt i sin ordning men när man yrvaken kliver upp och ser en skatflock på ca 20 individer rensa rent bland småfågelmaten..
Då brister mitt tålamod lätt.
Jag bankade på rutan: Skatorna tittade upp.. kraxade till, som för att säga till varandra: -Äh, det är bara hon.. och fortsatte sedan frossa.
Jag hoppade jämfota, skrek fula ord och bankade hårdare på rutan: Skatorna tittade inte ens upp denna gång.
Inte förrän jag öppnade balkongdörren eller fönstret och fortsatte med mitt härjande flög de med lugna vingslag en bit bort, satte sig på en gren, putsade till fjädrarna lite graciöst och såg ut att vänta på bättre väder och snällare husfolk.

Det var i vintras, det.
Nu är det sommar och skatorna har fått ungar.
Jättesöta, kortstjärtade, svartvita fjäderbollar springer med vibrerande vingar efter sin förälder på vår tomt. Föräldern plockar kryp och annat gott från gräsmattan och stoppar ner det i de gapanden, röda munnarna.. Hur sött och rart som helst!

Jag känner absolut inget behov av att jaga iväg skatorna denna gång.
Fascineras istället över deras febrila aktivitet där ute i ösregnet.

Springer och hämtar kameran, närmar mig fönstret..
..och både stora och små skator sticker!
Jag hinner inte ens fram till rutan, och ännu mindre sätta igång och höja upp kameran.
Det här är alltså vinterns kaxiga exemplar som nu fattar vinken fortare än kvickt.
Flera gånger upprepas detta försök till fotografering med lika värdelöst resultat.

Sista gången kröp jag fram till fönstret.. och tackade tyst högre makter att jag råkade vara ensam hemma. Spektaklet hade nog roat de andra familjemedlemmarna rejält.
Väl framme vid rutan kikade jag försiktigt upp över fönsterbänken: Två skatungar med förälder i andra ändan av trädgården. Borde funka. Upp med kameran.. sikta..

Blev det någon bild?
Nä.
De drog innan jag ens hann hitta dem i sökaren.

Får tydligen finna mig i att fotografera skator vintertid hädanefter.